Ett sökande efter med-dans är inbyggt i tillvaron. Dante skildrar det i slutvisionen i Den gudomliga komedien, änglar som svävar kring en mittpunkt "varierande i rörelser och lyskraft". "O, människa lär dig dansa", ska Augustinus ha sagt "För annars vet änglarna i himlen inte vad de ska göra med dig." "Jag skulle bara tro på en Gud som kan dansa", skriver Nietzsche.

För mig har det varit i dikten som sökandet har bedrivits. Och på dansgolvet. I mitt arbete som litteraturforskare är det framför allt författarskapsmonografier jag har ägnat mig åt, att stämma in mig på/söka meddans med ett helt konstnärskap. Som dansare är det pardans jag ägnar mig åt, alltmer den varierande och mångskiftande rioplatensiska tangon.